Det fria vägvalets pris
Bilister i en storstad borde kanske inte få bestämma själv vilka vägar de ska välja. Detta har visats av forskare från USA och Korea (se Physical Review Letters). De har använt sig av spelteori för att göra modeller av trafikflödena i Boston, New York och London, där kostnadsparametern har varit den sammanlagda restiden för samtliga resenärer. Det visar sig, när individuella resenärer inriktar sig på att minimera sin egen personliga restid (vilket man tenderar att göra i sådana situationer), att man hamnar i en så kallad Nash-jämvikt, som är en situation där ett socialt spel är ”låst” i ett icke-optimalt läge på grund av att ingen deltagare kan förbättra sin egen situation genom egna handlingar.
Spelteoretisk modell av Londons trafikleder. Genom att stänga av de streckade lederna skulle effektiviteten i systemet öka. Från Physical Review Letters.
I de studerade fallen ligger Nash-jämvikten väldigt långt från det socialt optimala läget, dvs den totala restiden skulle kunna förkortas avsevärt om resenärernas vägval kunde styras av någon med överblick över hela situationen. En sådan styrning är svår att implementera; man kan försöka exempelvis med vägtullar men erfarenhetsmässigt fungerar det inte särskilt bra. Något som däremot är lätt att implementera och som fungerar förvånansvärt bra är att stänga vissa trafikleder. Genom detta tvingar man resenärer att välja socialt mer optimala vägar. Detta är en konkret illustration av Braess’s paradox, och går stick i stäv med den traditionella strategin att bygga bort trafikproblem.
