Personligen tror jag att det här är för bra för att vara helt sant. Men de fakta att i) det finns ett kommersiellt bolag som satsar på detta och ii) man hävdar att man inte behöver mer finansiering (vilket hade varit det uppenbara motivet för en riggad demonstration häromveckan) gör att det hela vinner en del i trovärdighet.

Emellanåt dyker det upp forskare som hävdar att de lyckats utföra kall fusion, dvs att de lyckats utvinna fusionskraft vid måttliga temperaturer. De italienska forskarna Andrea Rossi och Sergio Focardi i Bologna hävdar nu att de byggt en maskin där nickel och väte värms upp och fusioneras till koppar. Man uppger att energiuttaget är omkring 200 gånger större än vad man tillför. Deras demonstration har fått ganska mycket uppmärksamhet, i och med att experimentet de gör är stabilt och repeterbart. Problemet är att de själva inte har någon exakt förklaringsmodell för vad som händer, förutom det faktum att energiutvecklingen är för stor för att det skulle kunna vara fråga om ”vanlig” kemisk förbränning. Dessutom vill de inte visa upp sin apparat i detalj, då den är patentsökt och man planerar en kommersiell lansering under 2011.

Ny Teknik har en del länkar till kommentarer om experimentet, liksom till Rossis och Focardis patentansökan och vetenskapliga (refuserade) artikel.

Spännande att följa fortsättningen. Om de har rätt kommer detta att få mycket stora konsekvenser!

Ett något åldersstiget vindkraftverk

Icke desto mindre råder det ingen tvekan om att vindkraft kommer att få en ökad betydelse, inte minst i Europa. Det är ett av huvudspåren i EU-kommissionens Strategiska Energitekniksplan och man har nyligen presenterat planer på att stötta utbyggnad av sex stora vindkraftparker inom ramen för det sk NER300-initiativet.

Det huvudsakliga argumentet för vindkraft är miljön. Nu har spanska forskare studerat miljöpåverkan från stora multimegawatts-kraftverk ur ett livscykelperspektiv. Det visar sig att underhållsinsatser under driftsskedet har en relativt sett mycket stor inverkan. I andra hand också möjligheterna att återanvända och återvinna kraftverksmaterialet, i exempelvis rotorbladen. Underhållsfria och återvinningsbara kraftverk kanske blir framtidens musik?

Detta är ett faktum som man alltmer börjar utnyttja vid storskalig ångturbinproduktion av elkraft, genom att också ta till vara på värmen och distribuera den som fjärrvärme. Sammantaget får då systemet en väldigt hög verkningsgrad. Det finns fortfarande en stor potential att utnyttja: faktum är att den outnyttjade spillvärmen från den europeiska kraftproduktionen är ungefär lika stor som Europas samlade uppvärmningsbehov.

Åter till bilmotorerna. I USA gör DOE och NSF en gemensam utlysnig av forskningsanslag för att hitta nya innovativa sätt att utnyttja värmeöverskottet. Läs mer om det här.

• Biogeronteknologi – påverkan på den biologiska åldringsprocessen och förlängning av människans förväntade livslängd. Kommer att påverka demografi och social politik.
• Energilagring – exempelvis nya typer av batterier och material för lagring av vätgas till bränsleceller. Har potentialen att leda till ett skifte bort från fossilbränsleberoende.
• Biobränslen och biobaserade kemikalier – har identifierats som det enda kortsiktiga alternativet till petrokemiska produkter.
• Koldioxidrening av fossilbränsleeldad kraftproduktion – måste kunna genomföras för att undvika stora skadliga utsläppseffekter.
• Robotar som ersätter eller jobbar tillsammans med människor – i exempelvis vården.
• Internetanslutning av allting – det är troligt att oerhårt många små detaljer kommer att vara uppkopplade och sammankopplade; exemplvis förpackningar, möbler, etc. Det här medför både stora möjligheter och stora risker.

Rapporten kan läsas här.

Jag har aldrig tänkt att använda den här bloggen för politisk argumentation, så jag avstår från att kommentera de skäl som regeringspartierna kan ha för att lägga fram det här förslaget. Min personliga åsikt är dock att en utbyggd satsning på kärnkraft är som att måla in sig i ett hörn en gång till. Om vi nu är på god väg att göra oss av med oljeberoendet så framstår det som ganska korkat att göra sig beroende av ett annat fossilt bränsle som kommer att ta slut inom en inte alltför avlägsen framtid. Miljömässigt är det inte heller särskilt lyckat med kärnkraft, som jag skrev om för några månader sedan. Men det är klart, i ett industrialist-populistiskt perspektiv är det antagligen ett bra grepp att demonstrera handlingskraft och framåt(?)anda och förespråka tunga energiinvesteringar. (Blev det ett politiskt statement i alla fall nu?)

Tillägg: Jag hittade den här bloggposten skriven av en folkpartistisk riksdagskvinna som raljerar över en annan skribent som tydligen inte uppfattar kärnkraft som ”klimatsmart”. Klimatsmart är det nämligen, menar hon, och refererar till en rapport från Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin som hon förmodligen inte har läst. Ingenstans i den står det att kärnkraften bör byggas ut. Det står förvisso att spillvärmen från kylvattnet i dagens befintliga reaktorer borde tas om hand (vilket jag håller med om), och det står att koldioxidutsläppen från den svenska elkraftsproduktionen är låga – tack vare att den baseras på kärnkraft och vattenkraft. Det är dock inte utsläppen i driftskedet som är problemet med kärnkraft. Man måste se det i ett livscykelperspektiv (läs exempelvis här).

Källa: Rensselaer/Shawn Lin

Tricket är en nanocoating av kiseldioxid och titandioxid som består av sju olika skikt av små stavar som är utformade för att fånga in solljus med olika infallsvinklar och våglängder. Det betyder bland annat att man inte behöver vrida cellen för att följa solens bana och därmed behöver man inte heller slösa någon energi på motordrivna paneler. En annan konsekvens, som observerats av Nature, är att cellen kommer att se väldigt svart ut i och med att så mycket solljus över hela spektrat absorberas. Detta till skillnad från traditionella celler som ser distinkt blåaktiga ut i solljus.

Vi kom då in på alternativa lösningar. En av 1900-talets stora fysiker Freeman Dyson skrev 1959 en artikel i Science där han teoretiserade om att en civilisation som utvecklas så som mänskligheten, och alltså hela tiden ökar sitt energibehov, till slut måste försöka skörda det totala energiutflödet från sin stjärna för att kunna fortsätta utvecklas. Det här skulle kunna åstadkommas med någon typ av ”skal” som omsluter hela stjärnan. Detta har kommit att kallas för en dysonsfär. Det är naturligtvis orimligt att tänka sig ett fast skal, men i princip skulle det gå att åstadkomma en del av den önskade effekten med en svärm av satelliter. Det här är solenergi draget till sin spets!

En annan intressant, men ännu så länge teoretisk, möjlighet att utvinna energi ur vakuum är den så kallade Casimirkraften, som mättes upp första gången 2001. I princip går det ut på att untyttja de elektromagnetiska vakuumfluktuationerna som innebär att fotoner hela tiden uppstår ur intet och (nästan) omedelbart försvinner igen. Om man placerar två stycken metallplattor så nära varann att en foton mellan dem inte har plats att röra sig, kommer det att resultera i att fotonerna utanför åstadkommer en nettokraft som vill pressa samman plattorna. Om någon kan hitta ett sätt att få den här kraften att uträtta ett fysikaliskt arbete skulle vi (kanske) kunna utvinna energi ur den. Men antagligen skulle det på något sätt bryta mot termodynamikens huvudsatser…

Bakgrunden till detta är såklart att kärnkraft framstår som ett förhållandevis koldioxidneutralt alternativ och att olyckorna på Three Mile Island 1979 och i Tjernobyl 1986 bleknar ur folks minnen.

Emellertid publicerades alldeles nyligen ett paper i Energy Policy som visar att kärnkraft, i ett livscykelperspektiv, inte är så klimatvänligt som man kanske vill tro – framför allt till följd av byggandet av kraftverken, hantering av bränslen och avfall, etc. Kärnkraft är förvisso avsevärt bättre än kol-, olje- och naturgaseldade kraftverk, men sämre än biobränsleeldade. Och vad händer om det sker en ny olycka och folkopinionen vänder igen?