Forskningsbloggen

Idag presenterade regeringens forskningsberedning en rapport kring det svenska forskningssystemet och hur det mäter sig mot omvärlden. Man konstaterar att utveckling på det stora hela inte är positiv. Sverige är världsledande vad gäller forskningsinvesteringar, främst tack vare en forskningsintensiv industri, men vi är långt ifrån världsledande vad gäller kvaliteten på forskningen. Som måttstock har man härvid använt sig av citeringsgrad, alltså hur ofta vetenskapliga artiklar producerade vid svenska universitet citeras av andra forskare jämfört med ett internationellt genomsnitt. Det är bara inom materialvetenskap som Sverige är välrepresenterat bland världsledande forskare (vilket antagligen kommer att stärkas ytterligare när ESS står färdig om några år). I jämförbara länder som Danmark, Schweiz och Nederländerna ser man en mycket bättre utveckling. Nu är ingen, egentligen, förtjust i citeringar som kvalitetsmått, men det är det enda som finns att tillgå.

Rapporten är ett avstamp inför nästa forskningsproposition 2012, och man lägger fram en del förslag till Ã¥tgärder. Jag tycker det är intressant att notera att man trycker hÃ¥rt pÃ¥ industriell innovation, och integration av den sk kunskapstriangeln, som lanserade under Sveriges EU-ordförandeskap 2009, dvs kopplingen mellan utbildning, forskning och innovation. I riktning mot detta talar man bland annat om en stärkt institutssektor, där Sverige är svaga idag, och sk innovationsupphandling, som är en mycket intressant möjlighet. Man föreslÃ¥r ocksÃ¥ olika typer av skattelättnader för bÃ¥de forskningsfinansiering och riskkapital. Det är dock inte bara innovation: man vill ocksÃ¥ stärka den rena forskningen genom att lÃ¥ta de institutionella finansiärerna satsa pÃ¥ sk ”wild cards”, dvs högriskprojekt, och man vill inrätta en speciell typ av finansiering för lovande unga forskare som en typ av post-postdoc. Detta sk ”elitprogram” har fÃ¥tt en hel del uppmärksamhet av media under dagen.

European Research Council (ERC) är ett tämligen nystartat organ under EU-kommissionen som administrerar Sjunde Ramprogrammets ‘Ideas‘-program. Det här är ett program som riktar sig mot vad som omväxlande kallas frontier/blue sky/curiousity driven research. Det handlar alltsÃ¥ om forskning som inte primärt försöker lösa ett specifikt problem utan snarare syftar till att fylla en kunskapslucka för att föra vetenskapen framÃ¥t och litegrann ”se vad som händer”.

ERC:s anslag är oerhört prestigefyllda och jättesvåra att få. Svenska forskare har dock haft hygglig utdelning. ERC firar just nu att man delat ut totalt 1000 anslag, och i samband med det har man publicerat en rapport med synopsis för några av de mest intressant projekten de finansierar (pdf). Det handlar om allt möjligt, tex molekylära robotar, förarlösa bilar, cancer, vukanutbrott, klimatet, neurologiska orsaker till penninghunger, exoplaneter, multikulturalism, etc.

EU-kommissionen planerar att lansera en ny typ av utvecklingsprojekt inom sitt IT-forskningsprogram som man kallar för FET Flagships, där FET stÃ¥r för Future and Emerging Technologies och Flagship indikerar att man gÃ¥r i bräschen för att skapa helt ny teknik. Det är lite Manhattanprojekt över det: tanken är att man ska hitta pÃ¥ ett antal ”galna” idéer som verkligen kan förändra och förbättra livet för människorna och sedan satsa stort pÃ¥ att förverkliga dem. I dagsläget pratar man om forskningsinsatser pÃ¥ i storleksordningen en miljard kronor per Ã¥r under tio Ã¥rs tid för varje sÃ¥dant projekt. Man siktar pÃ¥ att kunna dra igÃ¥ng under 2013. För ett par veckor sedan hade man en konferens i Bryssel där man spÃ¥nade om möjliga idéer. Läs här för att fÃ¥ en inblick i hur tankarna gÃ¥r. Det är pÃ¥fallande mycket som handlar om skärningspunkten mellan IT och liv pÃ¥ olika sätt: simulering av den mänskliga hjärnan, the bionic man, robotar som mänskliga följeslagare, etc.

Ja, det här har nÃ¥gra mÃ¥nader pÃ¥ nacken fÃ¥r jag erkänna. Det har legat pÃ¥ min ”att publicera”-lista sedan i mars. Nämligen upptäckten att grafen är elektriskt kompatibel med mänsklig vävnad. Detta har man visat genom att med hjälp av grafentransistorer registrera elektriska signaler frÃ¥n kycklingembryon, rapporterar Ny Teknik. Grafen är ett fantastiskt material som förefaller kunna användas till det mesta, och dess endimensionella variant, kolnanoröret, har tidigare visat sig vara kompatibel med nervceller. Terminator är pÃ¥ väg att realiseras!

Kolnanorör är ett ofta återkommande nyckelord här. De är ett tacksamt forskningsämne, då man hela tiden hittar nya egenskaper, tillämpningar och fenomen. Nu rapporterar Ny Teknik att man har upptäckt ett helt nytt fenomen där en temperaturvåg som snabbt rör sig längs kolnanoröret pressar elektroner framför sig. Med en elektrisk krets kan man plocka ut elektronerna och producera elkraft. Man tänker sig tydligen en möjlig tillämpning som högkapacitetsbatteri. Det här kräver dock höga temperaturer och att nanostruktur bestryks med någon typ av bränsle som kan antändas och alstra der erforderliga värmen.

Kolnanorör är flitigt förekommande på den materialvetenskapliga frontlinjen. Det avspeglas också här på forskningsbloggen, där de är ett av de oftast behandlade ämnena. Nanoteknik är i mångas ögon ganska kontroversiellt på grund av de hittills tämligen okända miljö- och hälsoeffekterna. Partiklar i nanoskala (< 0,1 μm) är så små att de lätt tas upp av kroppen och effekterna av detta är ännu inte särskilt väl kartlagt. Särskilt stor uppmärksamhet i det här sammanhanget får kolnanorör. Dels för att det är en av få typer av nanopartiklar som faktiskt framställs kommersiellt, men kanske framför allt för att de geometriskt påminner om (ännu vassare) asbestfibrer, som är totalförbjudna i Sverige på grund av sina toxiska och cancerogena effekter på lungorna.

Kolnanorör har omgärdats av särskilda krav redan tidigare, och nu rapporterar Ny Teknik att man har påvisat cancerogena effekter på liknande sätt som hos asbest.

I ett mekaniskt urverk är det ankargången som gör att visaren rör sig stegvis med en jämn hastighet. Det är en finmekanisk utrustning som omvandlar en rotationsrörelse hos gånghjulet till en pendlande rörelse hos ankarhaken.

Principen är 250 år gammal, men konstruktionen utvecklas fortfarande. En stor teknisk utmaning ligger i slitaget mellan gånghjul och ankarhake. Det är svårt att undvika en glidande kontakt och därför behövs smörjning och slitagetåliga material; ankarhakens kontaktpunkter består till exempel ofta av rubiner. Så sent som för tio år sedan kom Omegas koaxiella ankargång som minimerar de glidande rörelserna i systemet, men det finns också andra lösningar. Den svenska klocktillverkaren Arlanch presenterade nyligen en ankargång med inbyggd grafitsmörjning, där rubinerna är belagda med ett grafitskikt som överförs till gånghjulet via den mekaniska kontakten.

Nu var det verkligen ett tag sedan den här bloggen uppdaterades, men idag är det en glädjens dag för forskningssverige! Det är enligt Ny Teknik (nästan) klart att neutronstrålemikroskopet the European Spallation Source (ESS) kommer att placeras i Lund. Anläggningen kommer att ta ett antal år att bygga men på sikt kommer den att sysselsätt tusentals forskare och göra Lund till ett världscentrum för materialforskning. Kanske kan ESS få lika stor betydelse för Sverige som CERN har haft för Schweiz? Hög tid, dessutom, att Sverige får en europeisk institution tilldelat sig. Och tack till Norge och Danmark som hjälper till med finansieringen.

Jag har tidigare skrivit om sfäriska molekylstrukturer, s.k. fullerener eller buckyballs. De är i ropet på många sätt. Mest kända är varianter bestående av kol, men även andra grundämnen kan bilda den här typen av strukturer. I Angewandte Chemie (och Nature) rapporteras att man nyligen framställt fullerener av uran.

U-60 är sfäriskt, precis som sin vanligare kolkompis C-60. Intressantare är dock U-44, som är jordnötsformad. Väntar med spänning på att någon ska hitta en tillämpning för jordnötsformade urankristaller.

Ny Teknik rapporterar att man äntligen har hittat en vettig tillämpning för kolbollar. Man kan nämligen använda dem för att dopa vattenfilter för att förhindra att bakterier och smuts fastnar och sätter igen dem.

C-60

Kolbollar, fotbollsliknande sfäriska nanopartiklar av rent kol, upptäcktes pÃ¥ 1980-talet och ledde dÃ¥ till stor uppstÃ¥ndelse inom fysiken. Upptäckarna belönades senare med Nobelpriset. De finns i olika storlekar men den vanligaste formen C-60 bestÃ¥r av 60 kolatomer. De kallas fullerener eller ibland Buckyballs, som en homage till arkitekten Buckminster Fuller som gjorde sig känd för att studera – och bygga – geometriska strukturer liknande kolbollarna.