Forskningsbloggen

Miljardären Sir Richard Branson och hans rymdturistföretag Virgin Galactic har nu avtäckt den andra generationens kommersiella rymdfarkost, rapporterar bland andra BBC.

SpaceShipTwo är ett raketplan med fällbara vingar som lyfts upp i luften med bärplanet WhiteKnightTwo och därefter stiger till 110 kilometers höjd innan det glidflyger ner till marken igen. Resorna ska utgå ifrån en specialbyggd flygplats i i New Mexico, USA. Det finns plats för två besättningsmän och sex passagerare. En tripp tar omkring två timmar, inklusive sex minuters tyngdlöshet och biljetten kostar ungefär 1,4 miljoner kronor – tur och retur. Planet ska nu testas under ca 18 månader innan man kan starta den kommersiella verksamheten. Därefter räknar Virgin Galactic med att forsla ett tusental människor upp i rymden det första året, och därmed tredubbla antalet astronauter i världshistorien.

Ny Teknik tipsar om Galaxy Zoo – en chans för den astronomiintresserade gemene man att hjälpa till med praktiskt arbete. Galaxy Zoo är en avknoppning av the Sloan Digital Sky Survey, som under åtta år genomförde en systematisk automatiserad fotografering i flera frekvensband av omkring en miljon galaxer. Alla dessa avbildade objekt är en stor källa till forskningsmaterial om hur galaxer utvecklas, lever och dör. Men först måste de klassificeras så att man kan göra statistik av dataunderlaget och detta kan man hjälpa till med som lekman på Galaxy Zoo. Man får helt enkelt titta på bilder av galaxer och svara på en del enkla frågor av typen ”Är den spiralformad eller eliptisk?”, ”är den helt rund eller linsformad?”.

Det här är inte första gången som astronomer tar hjälp av allmänheten. SETI@Home är ett annat projekt som tar hjälp av frivilligas datorkraft. Genom att installera en speciell skärmsläckare på sin internetanslutna dator kan man låna ut en del av sin processorkraft till att analysera radiobrus från avlägsna stjärnor. Syftet med det projektet är att leta efter mönster i signalerna som kan tyda på intelligent liv i rymden.

De gäckande solfläckarna kan snart förklaras, rapporterar National Science Foundation. Med hjälp av noggranna beräkningssimuleringar av magnet-, gas- och energiflöden vid solens yta har man lyckats återskapa de processer som gör att solfläckar uppstår.

Artificiell solfläck

Solfläckarna varierar i intensitet  – i regel över cykler på 11 år. De har stor betydelse för magnetfältet i Jordens omgivning och påverkar Jorden på många sätt, bland annat vad gäller väder och klimat. Det dyker emellanåt upp teorier om korrelation mellan solens aktivitet och alla möjliga företeelser, bland annat halveringstider hos radioaktiva isotoper.

Om ungefär 3,3 miljarder år kan jorden kollidera med Mars. Eller möjligen med Venus eller Merkurius. Detta visade franska astronomer i våras efter att ha genomfört mycket noggranna beräkningar av hur solsystemet kommer att utvecklas i framtiden.

Solsystemet är inte så stabilt som det verkar. Inte ens Merkurius, som idag är gravitationellt låst till Solen (och roterar exakt ett och ett halvt varv runt sin egen axel under ett varv runt solen), har en helt stabil bana. Under vissa förutsättningar kan tidvatteneffekter från Jupiter orsaka resonans i Merkurius bana som gör att planeten ”pumpas” ut i en starkt eliptisk rörelse. Det här gör att Merkurius antingen kan fara rätt in i Solen eller kollidera med Venus eller – med något mindre sannolikhet – överföra sitt osymmetriska rörelsemönster till de andra tre inre planeterna. Med konsekvensen att Venus, Jorden och Mars far runt i en stor Carambole med korsande omloppsbanor med kollision som oundviklig följd.

Exakt vad som kommer att hända är svårt att förutsäga då solsystemet beter sig som ett dynamiskt system, där utvecklingen på lång sikt hos datorsimuleringen är starkt beroende av beräkningsnoggrannheten och ett antal okända parametrar. Man har här genomfört 2 500 körningar där hela solsystemet simulerats fem miljarder år framåt i tiden med ett tidsintegrationssteg på max 3,5 minuter, där Merkurius position vid simuleringens början varierats inom ett spann av 7,6 meter. Ungefär en procent av historierna slutar med instabilitet i Merkurius bana och en (1) slutar med att Jorden kolliderar med Mars. Det hade onekligen varit en upplevelse!

Have you heard? It’s in the stars.
Next July we collide with Mars.
Well, did you evah?
What a swell party this is!

Bing Crosby och Frank Sinatra, High Society (1956)

1929 upptäckte Edwin Hubble genom att observera Dopplereffekten i strålningsspektra från avlägsna galaxer att de rör sig bort från oss, och ju avlägsnare de är desto snabbare rör de sig. Om man inte väljer att tro att jorden är universums medelpunkt så antyder detta att hela universum expanderar och att galaxer rör sig från varandra med en hastighet som är proportionell mot avståndet mellan dem. Detta är Hubbles lag och proportionalitetskonstanten är Hubbles konstant. En underbar upptäckt som gjorde självaste Einstein bitter över att han själv inte hade förutsagt ett expanderande universum på teoretisk väg. Einstein föreslog istället en ”kosmologisk konstant” som skulle fungera som negativ gravitation och hålla universum i en statisk jämvikt. Detta ångrade han djupt senare, men nu visar det sig att den kosmologiska konstanten är verklighet: det är den mörka energin som man numera tror ligger bakom den repulsiva kraft som gör att Hubbleexpansionen går fortare och fortare. Nya noggranna mätningar av expansionshastigheten har bestämt det nuvarande värdet på Hubblekonstanten till 74,2 km per sekund och megaparsec, enligt Astrophysical Journal.

I måndags var det nära att jorden fick en ny mittbena. Asteroiden 2009 DD45 passerade nämligen förbi på armlängds avstånd mitt på blanka förmiddagen rapporterar BBC. Nåja, så nära var det nu inte: 72.000 km ungefär, eller en femtedel av avståndet till Månen. Men nära nog för att det ska ha varit en ovanligt händelse. Man tror att ett liknande objekt av ungefär samma storlek orsakade katastrofen i Tunguska 1908.

Nature rapporterar att NASA och ESA tillkännagivit att man tänker satsa på ett gemensamt projekt med syfte att skicka två farkoster till de Galileiska satelliterna, dvs Jupiters stora månar. Uppskjutningen planeras till 2020, och man räknar med att komma fram 2026. Så om 17 år kanske vi äntligen får reda på om det finns liv under isen på Europas världsomspännande ocean, så som Arthur C. Clarke föreställde sig i 2010: Andra rymdodyssén.

Europa

Ironiskt nog är det den amerikanska farkosten som ska bege sig till Europa. Den europeiska ska istället besöka Ganymedes. I mitt tycke den tråkigaste av Jupiters månar…

Igår var det julafton för alla Marsnördar. Version 5 av Google Earth släpptes nämligen, och nu är man inte längre begränsad till att flyga runt på Jordens yta. Nu finns där också en tredimensionell karta över Mars. Så nu kan man själv utforska de fantastiska geologiska formationerna där, bland annat Olympus Mons och Valles Marineris (solsystemets högsta berg och största kanjon). Det här görs i samarbete med Nasa. Läs deras pressmeddelande här. Några smakprov på bilder från Mars finns här. Om du installerar Google Earth 5; var vaksam på att du även får Googles webläsare Chrome vare sig du vill eller inte.  Så glöm inte att avinstallera den efteråt.

Edit: Det finns ännu fler nyheter i Google Earth 5, visar det sig. Ny Teknik tipsar till exempel om undervattenslagret Ocean.

För att fira det internationella astronomiåret och 400-årsjubiléet av Galileos första teleskop låter man nu allmänheten rösta på vad Hubbleteleskopet ska rikta sin kikare mot härnäst. Kul initiativ! Ja, valet är inte helt fritt, förstås. Man har sex olika alternativ som man kan rösta på. Leder för tillfället gör galaxen NGC 5172. Lägg din röst här.

Nasa har utsett polyimidskum till årets kommersiella uppfinning. Polyimid (PI) är ett plastmaterial med diverse utmärkta egenskaper som temperatur- och strålningsbeständighet, till exempel. Det har traditionellt använts mest som isoleringsmaterial i elektronik, etc. Nu har man emellertid börjat producera det i cellplastform och i den varianten har det goda förutsättningar att bli mycket användbart för diverse rymdfordon tack vare sina eminenta egenskaper.