Mera långsökt

Under några månader stoltserade galaxen UDFy-38135539 med att vara det mest avlägsna observerade objektet från jorden, som vi rapporterade om här i höstas. Nu får emellertid UDFy-38135539 finna sig i att rekordet slås av UDFj-39546284, rapporterar bla Svenska Dagbladet.

Bild från NASA.

Galaxen, med en rödförskjutning på 10,3, som innebär att den ligger omkring 13,2 miljarder ljusår härifrån, hittades av astronomer vid Hubbleteleskopet. Det innebär att det inte bara är galaxen som slagit rekord. Även satellitteleskopet Hubble har därmed återtagit ”siktrekordet” från markbaserade Very Large Telescope i Chile.

Mer info finns hos Nasa.

Kosmisk bubblare

I astronomiska sammanhang är högenergetisk gammastrålning ofta ett tecken på extrema kosmiska objekt eller händelser, som tex supernovor, blazars, supermassiva svarta hål, etc. Anledningen till det är att det krävs extrema temperaturer för att materia ska börja sända ut strålning med så högt energiinnehåll (om man bortser från sönderfallande radioaktiva material, som för övrigt inte förekommer i några kosmiska kvantiteter). Den här strålningen är emellertid svår att mäta, för den har svårt att ta sig igenom jordens atmosfär. Därför har Nasa, i samarbete med bland andra Sverige, skickat upp Fermi-teleskopet i omloppsbana utanför atmosfären för att scanna av gammastrålningen i världsrymden.

Källa: NASA

Fermi tar en ny bild av himlavalvet var tredje timme och upplösningen ökar därmed hela tiden. Häromdagen meddelade NASA ett sensationellt fynd: två gigantiska men väl avgränsade bubblor som emitterar gammastrålning skjuter ut från Vintergatans centrum vinkelrätt mot galaxens plan. Man har aldrig sett något liknande tidigare. Bubblorna skjuter ut 25 000 ljusår åt respektive håll. Deras form och skarpa gräns tyder på att de är en konsekvens av ett våldsamt och ganska plötsligt förlopp i galaxens centrum. Förmodligen har materia skjutits ut i så höga hastigheter att gammastrålning bildas när den kolliderar med gaspartiklar utanför galaxen.

Långsökt

Nature rapporterar att forskare vid the Very Large Telescope i Chile nu har lyckats avståndsbestämma det mest avlägsna astronomiska objektet hittills. Det är galaxen UDFy-38135539, vars rödförskjutning man har lyckats mäta upp till 8,56. Det innebär att den befinner sig på ca 13 miljarder ljusårs avstånd från oss och att ljuset vi ser nu alltså har varit på väg hit i 13 miljarder år.

UDFy-38135539 i Hubble Ultra Deep Field (källa: Wikipedia)

Det är Hubble-expansionen av universum som gör att ljusvågorna dras ut och förlängs när de färdas genom den intergalaktiska rymden. Ju längre de färdas, desto längre blir ljusets våglängd när det kommer fram. Det är detta som kallas för rödförskjutning – på grund av att rött ljus har längst våglängd i det synliga spektrumet. Genom att man vet ungefär vilket våglängdsspektrum ljuset från en galax bör ha, gör rödförskjutningen att man kan mäta avståndet till så den.

Slående forskning

European Research Council (ERC) är ett tämligen nystartat organ under EU-kommissionen som administrerar Sjunde Ramprogrammets ‘Ideas‘-program. Det här är ett program som riktar sig mot vad som omväxlande kallas frontier/blue sky/curiousity driven research. Det handlar alltså om forskning som inte primärt försöker lösa ett specifikt problem utan snarare syftar till att fylla en kunskapslucka för att föra vetenskapen framåt och litegrann ”se vad som händer”.

ERC:s anslag är oerhört prestigefyllda och jättesvåra att få. Svenska forskare har dock haft hygglig utdelning. ERC firar just nu att man delat ut totalt 1000 anslag, och i samband med det har man publicerat en rapport med synopsis för några av de mest intressant projekten de finansierar (pdf). Det handlar om allt möjligt, tex molekylära robotar, förarlösa bilar, cancer, vukanutbrott, klimatet, neurologiska orsaker till penninghunger, exoplaneter, multikulturalism, etc.

Light snack served on board?

Miljardären Sir Richard Branson och hans rymdturistföretag Virgin Galactic har nu avtäckt den andra generationens kommersiella rymdfarkost, rapporterar bland andra BBC.

SpaceShipTwo är ett raketplan med fällbara vingar som lyfts upp i luften med bärplanet WhiteKnightTwo och därefter stiger till 110 kilometers höjd innan det glidflyger ner till marken igen. Resorna ska utgå ifrån en specialbyggd flygplats i i New Mexico, USA. Det finns plats för två besättningsmän och sex passagerare. En tripp tar omkring två timmar, inklusive sex minuters tyngdlöshet och biljetten kostar ungefär 1,4 miljoner kronor – tur och retur. Planet ska nu testas under ca 18 månader innan man kan starta den kommersiella verksamheten. Därefter räknar Virgin Galactic med att forsla ett tusental människor upp i rymden det första året, och därmed tredubbla antalet astronauter i världshistorien.

Galaxklassning

Ny Teknik tipsar om Galaxy Zoo – en chans för den astronomiintresserade gemene man att hjälpa till med praktiskt arbete. Galaxy Zoo är en avknoppning av the Sloan Digital Sky Survey, som under åtta år genomförde en systematisk automatiserad fotografering i flera frekvensband av omkring en miljon galaxer. Alla dessa avbildade objekt är en stor källa till forskningsmaterial om hur galaxer utvecklas, lever och dör. Men först måste de klassificeras så att man kan göra statistik av dataunderlaget och detta kan man hjälpa till med som lekman på Galaxy Zoo. Man får helt enkelt titta på bilder av galaxer och svara på en del enkla frågor av typen ”Är den spiralformad eller eliptisk?”, ”är den helt rund eller linsformad?”.

Det här är inte första gången som astronomer tar hjälp av allmänheten. SETI@Home är ett annat projekt som tar hjälp av frivilligas datorkraft. Genom att installera en speciell skärmsläckare på sin internetanslutna dator kan man låna ut en del av sin processorkraft till att analysera radiobrus från avlägsna stjärnor. Syftet med det projektet är att leta efter mönster i signalerna som kan tyda på intelligent liv i rymden.

Även solen…

De gäckande solfläckarna kan snart förklaras, rapporterar National Science Foundation. Med hjälp av noggranna beräkningssimuleringar av magnet-, gas- och energiflöden vid solens yta har man lyckats återskapa de processer som gör att solfläckar uppstår.

Artificiell solfläck
Artificiell solfläck

Solfläckarna varierar i intensitet  – i regel över cykler på 11 år. De har stor betydelse för magnetfältet i Jordens omgivning och påverkar Jorden på många sätt, bland annat vad gäller väder och klimat. Det dyker emellanåt upp teorier om korrelation mellan solens aktivitet och alla möjliga företeelser, bland annat halveringstider hos radioaktiva isotoper.

Well, did you evah?

Om ungefär 3,3 miljarder år kan jorden kollidera med Mars. Eller möjligen med Venus eller Merkurius. Detta visade franska astronomer i våras efter att ha genomfört mycket noggranna beräkningar av hur solsystemet kommer att utvecklas i framtiden.

Solsystemet är inte så stabilt som det verkar. Inte ens Merkurius, som idag är gravitationellt låst till Solen (och roterar exakt ett och ett halvt varv runt sin egen axel under ett varv runt solen), har en helt stabil bana. Under vissa förutsättningar kan tidvatteneffekter från Jupiter orsaka resonans i Merkurius bana som gör att planeten ”pumpas” ut i en starkt eliptisk rörelse. Det här gör att Merkurius antingen kan fara rätt in i Solen eller kollidera med Venus eller – med något mindre sannolikhet – överföra sitt osymmetriska rörelsemönster till de andra tre inre planeterna. Med konsekvensen att Venus, Jorden och Mars far runt i en stor Carambole med korsande omloppsbanor med kollision som oundviklig följd.

Exakt vad som kommer att hända är svårt att förutsäga då solsystemet beter sig som ett dynamiskt system, där utvecklingen på lång sikt hos datorsimuleringen är starkt beroende av beräkningsnoggrannheten och ett antal okända parametrar. Man har här genomfört 2 500 körningar där hela solsystemet simulerats fem miljarder år framåt i tiden med ett tidsintegrationssteg på max 3,5 minuter, där Merkurius position vid simuleringens början varierats inom ett spann av 7,6 meter. Ungefär en procent av historierna slutar med instabilitet i Merkurius bana och en (1) slutar med att Jorden kolliderar med Mars. Det hade onekligen varit en upplevelse!

Have you heard? It’s in the stars.
Next July we collide with Mars.
Well, did you evah?
What a swell party this is!

Bing Crosby och Frank Sinatra, High Society (1956)

The only constant is change

1929 upptäckte Edwin Hubble genom att observera Dopplereffekten i strålningsspektra från avlägsna galaxer att de rör sig bort från oss, och ju avlägsnare de är desto snabbare rör de sig. Om man inte väljer att tro att jorden är universums medelpunkt så antyder detta att hela universum expanderar och att galaxer rör sig från varandra med en hastighet som är proportionell mot avståndet mellan dem. Detta är Hubbles lag och proportionalitetskonstanten är Hubbles konstant. En underbar upptäckt som gjorde självaste Einstein bitter över att han själv inte hade förutsagt ett expanderande universum på teoretisk väg. Einstein föreslog istället en ”kosmologisk konstant” som skulle fungera som negativ gravitation och hålla universum i en statisk jämvikt. Detta ångrade han djupt senare, men nu visar det sig att den kosmologiska konstanten är verklighet: det är den mörka energin som man numera tror ligger bakom den repulsiva kraft som gör att Hubbleexpansionen går fortare och fortare. Nya noggranna mätningar av expansionshastigheten har bestämt det nuvarande värdet på Hubblekonstanten till 74,2 km per sekund och megaparsec, enligt Astrophysical Journal.