För ett par veckor sedan sköts de två svenska satelliterna Prisma upp från Yasny i Ryssland. Syftet är bland annat att testa ny teknik för precisionsstyrning av satelliter i omloppsbana och en del nya mätsystem. Det roligaste är dock att man kan följa satellitprojektet dag för dag på Rymdbolagets blogg.
Ja, det här har några månader på nacken får jag erkänna. Det har legat på min ”att publicera”-lista sedan i mars. Nämligen upptäckten att grafen är elektriskt kompatibel med mänsklig vävnad. Detta har man visat genom att med hjälp av grafentransistorer registrera elektriska signaler från kycklingembryon, rapporterar Ny Teknik. Grafen är ett fantastiskt material som förefaller kunna användas till det mesta, och dess endimensionella variant, kolnanoröret, har tidigare visat sig vara kompatibel med nervceller. Terminator är på väg att realiseras!
För länge sedan hade min far en arbetskamrat som hävdade att det enda som är gratis här i livet är kupévärmen i bilen. Följaktligen hade han alltid värmen på max – oavsett yttre förutsättningar som väder, etc. På sätt och vis hade han rätt. Effektiviteten i en förbränningsmotor är miserabel: omkring 70 % av energin från bränslet försvinner iväg som värme utan att göra någon nytta för bilens framdrift.
Detta är ett faktum som man alltmer börjar utnyttja vid storskalig ångturbinproduktion av elkraft, genom att också ta till vara på värmen och distribuera den som fjärrvärme. Sammantaget får då systemet en väldigt hög verkningsgrad. Det finns fortfarande en stor potential att utnyttja: faktum är att den outnyttjade spillvärmen från den europeiska kraftproduktionen är ungefär lika stor som Europas samlade uppvärmningsbehov.
Åter till bilmotorerna. I USA gör DOE och NSF en gemensam utlysnig av forskningsanslag för att hitta nya innovativa sätt att utnyttja värmeöverskottet. Läs mer om det här.
Ni missar väl inte Vetenskapsfestivalen som pågår just nu i Göteborg? På programmet står bland annat några hyperaktuella föredrag om vulkanutbrottet på Island och dess konsekvenser.
EU:s Sjunde Ramprogram för forskning och utveckling (FP7) är världens största forskningsprogram med en budget på omkring 50 miljarder € mellan 2007 och 2013. Totalt sett, i relation till de samlade nationella programmen för offentlig forskningsfinansiering, är ramprogrammet fortfarande litet. Men budgeten har ökat i varje nytt program som lanserats, och FP7 är en väsentlig finansieringskälla för många svenska universitet. Mellan 2007 och 2009 hade svenska forskare kammat hem nästan fyra miljarder svenska kronor från FP7.
En egenhet med FP7 är att EU-kommissionen ställer ganska höga formella krav på redovisning av vetenskapliga och tekniska framsteg och – framför allt – förbrukade penningmedel. Det här är detaljer för vilka man redovisar en noggrann plan vid ansökningstillfället som man sedan stämmer av mot under projektets gång varvid väsentliga avvikelser bör kunna förklaras.
Det råder en uppfattning bland många universitetsforskare, påeldad bland annat av av ledarredaktionen hos Nature, att detta leder till en byråkrati som är så omfattande att det tar udden av forskningen. Man har exempelvis startat namninsamlingen Trust Researchers som uppmanar EU-kommissionen att lätta på kraven.
Självfallet är byråkrati inget självändamål och alla förenklingar är välkomna. Och det står också i dagsläget på agendan för det spanska ordförandeskapet att resa frågan om förenkling. Syftet med dagens regelverk är att åstadkomma en process som är så säker som möjligt, bland annat för att EU-kommissionen vill undvika fler korruptionsskandaler á la förra forskningskommissionären Mme. Edith Cresson. Min egen erfarenhet av FP7 är emellertid att det inte är så farligt i praktiken som man vill göra gällande. Regelverket finns där, men uppföljningen präglas oftast av sunt förnuft och har man bara normalt kontroll på sin bokföring och redovisning uppstår vare sig problem eller särskilt mycket merarbete. Men med en dålig kombination av ostrukturerad forskare och övernitisk handläggare kan det såklart bli kollision.
Om man läser kommentarerna på Trust Researchers förstår man att det finns en sida till på problematiken, nämligen den att många forskare tycks vara av uppfattningen att de inte ska behöva förklara eller redovisa vad de gör med offentliga medel. Antingen för att de inte ska behöva sänka sig till att ta i administrativa göromål, eller för att forskningen i sig, av dunkel anledning, mår bättre av att vara fullständigt ofjättrad och icke ifrågasatt. Jag tycker nog att en viss ödmjukhet är på sin plats om man jobbar med skattemedelsfinansiering. Och dessutom är det inte så att ens mycket framstående akademiker – ens i Sverige – är höjda över misstankar om korruption. Nån som minns vad som hände på KI för en månad sedan? Trust researchers?
EU-kommissionen har publicerat European Innovation Scoreboard 2009. Det är en rankning av forsknings- och innovationsintensiteten i EU:s medlemsstater och associerade länder. Man jämför 29 olika indikatorer som utgörs av nyckeltal som på ett statistiskt vis beskriver landets prestationer inom områdena möjliggörare (offentlig forskningsfinansiering, utbildningsnivå, etc), näringslivsaktiviteter (innovationsinvesteringar, patent, etc) och resultat (anställningsgrad i kunskapsintensiv industri, etc).
Det är faktiskt ganska dyster läsning. Europa som helhet tappar mark mot alla ”konkurrenterna” USA, Japan och BRIC-länderna. Sverige ligger i Europatoppen och slås endast av Schweiz vad gäller innovationsintensitet. Emellertid är Sveriges innovationstillväxt sämst i hela Europa. Nu är ju detta en jämförelse på makronivå och man kan såklart inte hålla en hög ökningstakt när man redan har en utbyggd innovationsinfrastruktur, men det är ändå en varningssignal.
Vad beror detta på? Den ekonomiska krisen? Njet. Rapporten baseras till största delen på Eurostat-data från 2006-07, det vill säga innan recessionen slog till.
Nature rapporterar att man är på väg att ta fram en metod för att automatiskt kontrollera äktheten hos dyrbara målningar. Ännu så länge är man beroende av att konsthistoriker och andra experter granskar verken okulärt och gör en så initierad bedömning de kan. Nu har dock matematiker i USA tagit fram en metod för att med hjälp av statistisk bildbehandling kvantifiera en konstnärs stil, vilket gör det möjligt att kontrollera ett ifrågasatt verk och undersöka om det är sannolikt att det verkligen är utfört att ”rätt” konstnär.
Dödens triumf, av Pieter Bruegel d.ä. Från wikipedia.
Man har utgått ifrån Pieter Bruegel d.ä. och ett antal av hans välkända imitatörer. Tekniken går ut på att man identifierar och kvantifierar karakteristiska geometriska ”drag” i måleristilen och gör en statistisk jämförelse mot den ”äkta” stilen. Artikeln är publicerad i Proceedings of the national academy of sciences.
Detta inlägg publiceras 100314:1.59. Det är med andra ord π-dags.
Nästa högtidsstund för transcendenta tal är π approximation day, den 22/7.
Kolnanorör är ett ofta återkommande nyckelord här. De är ett tacksamt forskningsämne, då man hela tiden hittar nya egenskaper, tillämpningar och fenomen. Nu rapporterar Ny Teknik att man har upptäckt ett helt nytt fenomen där en temperaturvåg som snabbt rör sig längs kolnanoröret pressar elektroner framför sig. Med en elektrisk krets kan man plocka ut elektronerna och producera elkraft. Man tänker sig tydligen en möjlig tillämpning som högkapacitetsbatteri. Det här kräver dock höga temperaturer och att nanostruktur bestryks med någon typ av bränsle som kan antändas och alstra der erforderliga värmen.
CCS (Carbon capture and storage) är en teknologi på allas läppar nuförtiden. Kortfattat går det ut på att avskilja koldioxid från en industriell fossilbränsleeldad förbränningsprocess och gömma undan den någonstans där den inte bidrar till ytterligare antropogen växthuseffekt. Lämpliga lagringsplatser kan exempelvis vara djup porös berggrund där man tidigare har pumpat upp olja och naturgas. Tekniken har identifierats av den internationella klimatpanelen IPCC som ett potentiellt viktigt bidrag för att minska den globala uppvärmningen.
Ett pilotprojekt ska nu genomföras i Hurum i Norge där ca 200 ton koldioxid ska pumpas ner i berggrunden. Mängden är givetvis helt försumbar klimatmässigt, men tekniken är fortfarande på forskningsstadiet. Projektet genomförs under Eureka-klustret Eurogia+ med det norska forskningsinstitutet Sintef som ledare.
