EU:s Sjunde Ramprogram för forskning och utveckling (FP7) är världens största forskningsprogram med en budget på omkring 50 miljarder € mellan 2007 och 2013. Totalt sett, i relation till de samlade nationella programmen för offentlig forskningsfinansiering, är ramprogrammet fortfarande litet. Men budgeten har ökat i varje nytt program som lanserats, och FP7 är en väsentlig finansieringskälla för många svenska universitet. Mellan 2007 och 2009 hade svenska forskare kammat hem nästan fyra miljarder svenska kronor från FP7.
En egenhet med FP7 är att EU-kommissionen ställer ganska höga formella krav på redovisning av vetenskapliga och tekniska framsteg och – framför allt – förbrukade penningmedel. Det här är detaljer för vilka man redovisar en noggrann plan vid ansökningstillfället som man sedan stämmer av mot under projektets gång varvid väsentliga avvikelser bör kunna förklaras.
Det råder en uppfattning bland många universitetsforskare, påeldad bland annat av av ledarredaktionen hos Nature, att detta leder till en byråkrati som är så omfattande att det tar udden av forskningen. Man har exempelvis startat namninsamlingen Trust Researchers som uppmanar EU-kommissionen att lätta på kraven.
Självfallet är byråkrati inget självändamål och alla förenklingar är välkomna. Och det står också i dagsläget på agendan för det spanska ordförandeskapet att resa frågan om förenkling. Syftet med dagens regelverk är att åstadkomma en process som är så säker som möjligt, bland annat för att EU-kommissionen vill undvika fler korruptionsskandaler á la förra forskningskommissionären Mme. Edith Cresson. Min egen erfarenhet av FP7 är emellertid att det inte är så farligt i praktiken som man vill göra gällande. Regelverket finns där, men uppföljningen präglas oftast av sunt förnuft och har man bara normalt kontroll på sin bokföring och redovisning uppstår vare sig problem eller särskilt mycket merarbete. Men med en dålig kombination av ostrukturerad forskare och övernitisk handläggare kan det såklart bli kollision.
Om man läser kommentarerna på Trust Researchers förstår man att det finns en sida till på problematiken, nämligen den att många forskare tycks vara av uppfattningen att de inte ska behöva förklara eller redovisa vad de gör med offentliga medel. Antingen för att de inte ska behöva sänka sig till att ta i administrativa göromål, eller för att forskningen i sig, av dunkel anledning, mår bättre av att vara fullständigt ofjättrad och icke ifrågasatt. Jag tycker nog att en viss ödmjukhet är på sin plats om man jobbar med skattemedelsfinansiering. Och dessutom är det inte så att ens mycket framstående akademiker – ens i Sverige – är höjda över misstankar om korruption. Nån som minns vad som hände på KI för en månad sedan? Trust researchers?
